sista balkarna äro senare tillägg, ’hvilka i så väsentliga afseenden skilja sig från de föregående balkarna, att man icke kan annat än uppdraga en skarp gränslinja dem emellan’, och Richerts tolkning av begynnelse- och slutorden i lagen visar, att KB—FB åtminstone under en viss tid utgjort hela lagen. Att olikhet råder också mellan andra partier har observerats av Collin-Schlyter, att döma av att de upplöst förkortningar olika i olika delar av lagen, se ovan sid. XXX. Slutligen har Pipping (Neuphil. Mitt. 1909, s. 182 not 3, Festskr. tillegn. K. F. Johansson s. 19, Ark. XXVII s. 289) på grund av vissa egendomligheter i KB gjort troligt, att denna balk intager en särställning i förhallande till lekmannabalkarna, och representerar en annan dialekt än dessa. De invändningar Lindroth (Ldsm. 1912, s. 126 f., Festskr. t. Feilberg s. 266) framställt, tror jag mig ha vederlagt (SNF VI.4, s. 2 f., 32 ff.), och jag har sökt visa, att bruket av e som tecken för k-ljud avgjort tyder på olika skriftbruk inom KB, CB och Þl jämförda med de övriga delarna av texten. Dessutom har jag (loc. cit. 3 ff.) sökt ådagalägga, att inom KB olika delar kunna särskiljas, t. ex. fl. 3—6, som uppträda med egen överskrift.
För min del är jag bestämt av den mening, att vid en normalisering så vitt möjligt bör tagas hänsyn till skarpt framträdande olikheter i olika delar av texten, dvs. andra principer böra följas i vissa delar av texten än i de övriga. För att ett sådant förfarande skall vara berättigat, är det dock nödvändigt, dels att de framträdande olikheterna äro jämförelsevis många, dels och framför allt, att en skarp gräns kan dragas mellan ifrågavarande delar och de närgränsande. Likgiltigt är därvid, om olikheterna äro av blott ortografisk natur, eller om en olika dialekt eller förlaga har vållat olikheten. Dessa fordringar synas mig KB (LR?), CB och Þl fylla. Det är naturligtvis icke nödvändigt, att en framträdande egenhet skall befinna sig i majoritet inom ifrågavarande del av texten, utan blott att dess frekvens väsentligt över- eller understiger den i andra delar. Likaså är det naturligt, att vissa egendomligheter t. ex. i KB lätt en och annan gång uppträda i den följande delen av texten, och som jag ovan (sid. V f.) antytt, har man flere exempel på företeelser, vilkas frekvens är olika i olika delar av texten, utan att det i varje fall är möjligt att avgöra, om de bero på anslutning till en föregående textdels språk, eller på olikhet mellan förlagans och skrivarens dialekt.
