Det torde icke sakna intresse att påvisa några egendomligheter, som äro begränsade till vissa delar av texten, men som icke uppträda i sådant antal, att de skulle motivera en olika normalisering. — Ordet bøtæ konstrueras dels med dat., dels med acc.: den förra konstruktionen förekommer i Md 12 ggr, den senare 9 ggr, men i hela återstoden av lagen uppträder dat. blott 1 gg (i KB), acc. däremot i de övriga 41 fallen (se min redogörelse SNF IX.2, s. 16). — þæn (nsm) förekommer sammanlagt 39 ggr, ſa blott 26 ggr, men det senare ordet uppträder blott i JB—FB och är där i majoritet, då i denna del av texten þæn finnes blott 20 ggr.[1] Det förtjänar erinras om att fr. o. m. JB -om är ensamrådande efter o, ø (se ovan s. VI). — Av ordet maþær lyder ns dels maþær (24 ggr) dels man (10 ggr), men av den senare formen finnas 5 fall i Mdr, som har maþær blott 1 gg, medan i resten av lagen man står 6 ger, maþær 20. — Formen ſax förekomst är inskränkt till FS, FB (5 ggr), där andra former (ſæx, ſex) finnas blott 2 ggr; ſiax uppträder blott i lagens början, KB—BB (5 ggr), men därjämte finnas 5 ggr ſæx, 3 ſex. — Formen ſær(-) (7 ggr) är med ett undantag inskränkt till SM; ſar förekommer därstädes 13 ggr, annorstädes 11 ggr. Om bruket av fæ och gripær se komm. not till 41: 12—13. — Av væræ heter 3spk ſe 10 ggr, FS däremot känner en yngre form uari (66: 7) jämte ſe (2 ggr).
Ehuru jag för min del är övertygad om att inom KB partier finnas, vilka uppvisa så stora olikheter sinsemellan, att man är berättigad att antaga, att olika förlagor med olika dialekter förelegat, torde det dock vara försiktigast att icke vid normaliseringen skilja dem; dels är det material, varpå statistiken grundar sig, rätt litet, dels äro gränserna för några av dessa delar svåra att med säkerhet fastställa. I det följande normaliserar jag därför KB, som om den vore fullt enhetlig. Förrän jag anför de för KB utmärkande egendomligheterna, vill jag dock uttryckligen understryka, att flere av dessa visserligen ej var för sig kunna bevisa något, men sammanlagda
- ↑ En granskning av användningen av ſa och þæn visar emellertid en annan olikhet: þæn som determ. och demonstr. pron. användes uteslutande substantiviskt, medan ſa 4 ggr förekommer adjektiviskt; möjligen beror den av senare hand gjorda ändringen av det subst. ſa 47:1 till þæn härpå. Där detta senare är fallet (50: 10, 52: 6, 55: 24, 59: 6) har ſa bibehållits, i övriga fall har det ersatts med þæn.
