botten; men den omständigheten, att jernet vid upphettningen utvidgar sig starkare än emaljen, gör det nödvändigt att använda försigtighet vid upphettningen af sådana kärl. Sker nämligen upphettningen för hastigt, vill emaljen antingen lossna från jernet eller brista i sprickor.
Dessa äro störst, under det pannan är varm, och tillåta således den i pannan varande vätskan att intränga till jernet och alstra rost. Emaljens nytta har då upphört och pannan ”blånar” som en annan jernpanna. Som en nödhjelp mot den förtret, som remnorna i emaljen förorsaka, kan man koka vatten några gånger i ett sådant kärl. De ur vattnet afsätta kalksalterna, ”sten” så kallade, igenfylla då de små sprickorna i emaljen och pannan ”blånar” då icke mera.
Kärl af messing, koppar och zink böra vid matlagningen helst helt och hållet undvikas. Förtennta kopparkärl kunna dock begagnas, så länge de äre fullständigt förtennta inuti, men när förtenningen här och hvar afnötas, bör den förnyas.
Kärl af koppar och messing, i hvilka man vill koka mat eller sylt, måste skuras blanka, innan de begagnas. Förtennta kopparkärl behandlas deremot som förtennta jernkärl.
