som god ost bör vara, anser man, att den istället underlättar matsmältningen, och derför är det på många ställen (såsom t. ex. i England) ett allmänt bruk att förtära litet god ost vid måltidens slut.
Växtämnena äro af flera slag: Skidfrukter, säd, rötter, plantor och svampar.
Till de första höra ärter och bönor, som äro de mest närande af alla; de ersätta till en del köttet, och äro utmärkta både för sin smak och den för de flesta menniskor nyttiga omvexling på föda, de gifva. Det finnes dock personer, som ej kunna fördraga dem, och man tror allmänt, att det är skalet eller skinnet, som är svårsmält, hvarför man för dåliga magar kokar dem så möra, att detta kan borttagas, som man gör då man kokar frånsilade ärter. Detta är emedlertid icke naturligt, ty skalet är icke annat än en cellväf, som visserligen upplöses något långsamt i magen, men skidfrukternas förmåga att ”blåsa upp” och väcka oro i tarmarne kommer från andra ämnen, som de innehålla. Bönsoppor, ärter eller ärtkål, stufvade ärter och bönor äro kraftiga rätter, som äro välsmakande och stärkande, och användas derföre mer och mindre. Utom soppor, kokar man också gröt och mos af ärter, bönor och linser, och i England bereder
