blodet går genom matsmältningen, och denna fordrar, att de delar, som äro nödvändiga för näring och andedrägt skola finnas i maten. På samma sätt är det med saltet. Det gör blodet bättre egnadt för kroppens näring och bringar ordning i afsöndringarne samt förebygger och aflägsnar derigenom en nedslagen sinnesstämning. Detta bevisar, hvad vi ofta hafva sagt, att det är kockens uppgift att välja och bereda de näringsämnen, som skola användas, så att de blifva mest tjenliga till föda eller att ersätta kroppens förluster och tillfredsställa dess fordringar.
Det är för öfrigt icke allenast menniskor och djur, utan äfven en och annan planta, som behöfver salt till näring; hvarest saltet felas, vantrifves också kropp och lif. Vi få således en myckenhet salt med de djur och växtämnen, som vi förtära. Behofvet af salt är olika och bestämmes efter det lefnadssätt, hvar och en menniska eller hvarje folkslag för samt efter klimatet, hvarunder de lefva. Ju mera salt näringsmedlen af naturen innehålla, desto mindre behöfver menniskan derjemte, och desto mindre smak har hon derför. Följaktligen finnes det folk, som behöfva mycket salt, och andra, som icke behöfva så mycket. Kustboerna vid de stora hafven, isynnerhet de,
