mycket skadligare, som det kan hänga vid flere Slägter, och man aldrig är närmare at blifva underkufvad, än när man fruktar derföre[1] och sätter på andra större värde, än på sig sjelf.
De fleste ibland oss, Mine Herrar! hafva varit vitnen til, den gäsning Konung STANISLAI uphöjelse på Polska Thronen hos oss upväckt hade. De omväxlingar och hinder, som emellan kommo, äro uti Historien redan anteknade, och höra icke til mitt Ämne, ej heller, at utreda, om det motstånd Folket mötte, öpnade et Tidehvarf för många händelser, som vi ännu icke öfverlefvat hafve, ehuru olike de blifvit, ju längre de skildt sig ifrån deras första orsaker och egenteliga uprinnelse.
En tidigare Riksdag (1734) för denna angelägenheten, blef väl samlad; men omständigheterne, snällare i deras skiften, än at långsamma öfverläggningar hunnit följa dem, voro mäst försvundne. Efter den Riksdagen varade ännu Allmänhetens missnöje, dock, efter den tidens sed, yttradt med försyn. Men, sedan det rådet vidtogs[2], at upsätta til Domare dem, som Lagen icke gjordt til Ständer, blef Folket dristigare och
