Sjul
svarta historier — hade någon hört då han lät döpa sonen sin, Klämmet, björnjägaren? De storskrattade; det var nog en glad historia, en så’n historia! — Men då kom Sjul på skidor, åkte fram till hopen, slängde skidorna och föll som en trasa bredvid Gåli. ”Puorist, Sjul, puorist”; han svarade ej, låg endast och stönade. Gåli stirrade på honom med ostadig blick — hon var full redan — och järnpipan, fylld med hurv, slängde i mungipan, ville falla, men nappades efter och stannade. ”Drick nu, här är gästabud.” Hon räckte honom en skopa brännvin, men den slogs ur handen på henne, ”ditt fyllvrak, som du är!” skrek Sjul och grät högt. ”Son min, son min” — hon kom ej längre av förskräckelse — hon tänkte väl säga, ”jag är din mor”, men dit hann hon aldrig, förr än Sjul var mitt uppe i en historia och den var hans egen och den strypte skrattet i struparna runt om. Ja, det var dimmans fel, ty ingen kunde se något, hur kan man begära det, då den är så tjock, att den kan klippas i remsor? Man hade ju ej hört till ett ljud eller sett ett spår på hela vintern, och just den dagen skulle de komma, komma ett helt följe med vinden, så att renarna icke kunde vädra; men att det skedde, som nu kom, — herre Gud i himmelen! Utför berget hade det gått i vinande. Fetaste renarna lågo döda på stället, och resten, alla de flera hundra, jagades av vargarna — faen! i ett huj mot stupan och utför. Tusende täta knäppningar i tusen springande klövar upphörde, där stupan vek in, och så ingenting förrän kropparna dunsade djupt nere tätt som jordklumpar, som falla ur en stjälpkärra,
Sjul grät; församlingen svor och larmade.
”Femton stycken har jag kvar, vem är det här, som vill ha en fattig dräng, femton stycken, bara femton.” ”Bara femton”, lallade Gåli efter — ”nu ha vi inte flera” — hennes tårar runno.
103
