Sjul
det från alla som hörde. ”Nåå?” De skreko av iver. Ja, det hade burit uppför, mest i sicksack; det var brant, och där hade skinnpälsen blivit efter — den var för tung och varm — och se’n hade han ränt i underkolten. På höjden hade vargen stannat. ”Bet han emot?” Nej, han hade legat som en rem efter snön, då det bar utför igen. Sjul efter. Där hade det varit att se sig för — här stirrade allas ögon — berget var fullt av branter, skog och vindfällen. Han hade naturligen aldrig släppt vargen ur sikte, men måst väja för träden, ligga på sidan, skeva i snön med skidorna för att vika — här böjde sig åhörarnas kroppar efter, utan att de visste det, — och då berget drog sig inåt vid bråddjupen, hade han under farten hukat ihop sig, spänt de böjda benen och legat an, han hade gjort hoppet med horisontala skidor — det gick en rörelse efter hela raden, som om de susat utför ett djup —: ”Sjul, det var en skidlöpare!” Herre Jesus en sådan karl! Gåli hade fattat i hans päls såsom för att dra honom upp ur en håla; hennes tandlösa mun var vidöppen. Grön gimpa syntes på tungan.
Då hade vargen vänt och gått uppför igen och så uppför och utför hela dygnet. Hade det icke varit månljus, hade han sluppit.
Äntligen på en sjö, knappt hundra alnar före, hade han stupat av trötthet, stigit upp igen, stupat. — Var enda en av dem, som hörde, liksom grep efter en kniv för att sarga kanaljen. — Sjul hade icke varit mindre trött och slut, hjärtat hade bultat uti honom, nästan till döds. — Gåli mumlade sakta sitt Fader vår, det grep henne. Attje mijen, jukko leh almisne; ailesen sjaddes to namma, påtes to rik, sjaddes to situd; vad kunde hon annat, det gamla kräket? Men då han hunnit fram, hade vargen rest sig igen på sina sargade fötter och grinat med öppen käft — Gåli: ho almesne, nau ai adnamen noln — men då hade Sjul stannat för att
105