Sjul
pusta, innan han gjorde slut; de hade sett på varann, han och vargen — det fanns ej kring grytorna ett enda öga att det ej begärde blod — ”du har gjort mig till en fattiglapp, du, du, du satan!” Och sedan hade han slagit ihjäl honom med staven, och sedan hade han hackat och sargat och påtat uti honom med sin korta kniv, ”du, du, din satan!” innan han sjunkit ned över det trasiga odjuret och fallit i dödlik sömn. Vadde miji farten aiken — — Gåli bad än.
Här såg sig Sjul omkring liksom för att se var han skulle sjunka ihop — en fattiglapp! såg modern som genom ett silande tjockt regn och kröp in till henne, föll ihop och tjöt.
Varenda en hade sprungit upp, och alla skreko och lade ut att så, så och så, men Gåli kände sig liten, rörde onykter och förkrossad Sjuls hår som i en dröm och läste sitt Fader vår.
Lovad vare Gud, som givit de elända att döva sorgen genom bön.
106
