Kungen i Jorm
på komfort. Och blir man längre, skall man snart hålla en sådan otapetserad, torftig fjällmansstuga kär.
Han hade två stugor, varav den ena var helt och hållet beklädd med fjäll, som vid närmare påseende befanns vara tjock spån. Denna stugas förstugukammare fingo vi för oss. En präktig renhud och en pampig skinnfäll i dess tvåmanssäng lovade en varm natt.
H. M. kungen uppvaktade vid hr doktorns lever, lät smörja hans långa pjäxor, passade på varje hans önskan, förhörde sig artigt om det ena och andra och riktigt insockrade sig i hans gunst. Ja det gick för övrigt lätt: han syntes riktigt gott om denne allvarlige man, som gick så många krokvägar och spelade på alla de strängar, som medlidandet kunde äga hos en man — för att få hjälp åt sina vänner vid den vackra sjön. Redan innan Jöns Jonsa hade sagt ett direkt ord om sina avsikter, förstodo vi, att han hade en eller annan, som han tänkte mana gott för, innan vi skulle avtåga till Blåsjön.
I vår kammare uppstämde vi det ena glada skrattet efter det andra åt diverse originalkvickheter, medan Jormkungen säkerligen gick och tänkte, huru han på bästa sätt skulle få eskulapen att arbeta och ändock varliga fara fram med penningbörsarna.
Mycket riktigt. Sedan vi gjort en hastig toalett och beundrat en bild av Sankt Göran och draken (draken fattades: ”det kan du vara själv”, sa’ eskulapen) i botten av tvättfatet och konstaterat att hästens ben liknade de bourbonska liljorna, gingo vi upp till kungen och fingo se — —.
Fingo se, att kungen varit ute och berättat. Där satt en gammal man — jag minns ej vad sjukdom han hade — och talade skyggt om att han inga pengar hade, men gärna ville tala vid doktorn. En kvinna hade en egendomlig sjukdom i sitt huvud o. s. v.
150
