dyl. – är tillången praktiskt sedt obegränsad, i senare hänseendet, eller för drifkraft och stadigvarande fiske å vissa platser. är tillgången däremot begränsad. Häraf betingas nödvändigheten att på särskildt sätt reglera tillgodogörandet af vattnet för mera stadigvarande behof. Sålunda finna vi uti bägge Västgötalagarna stadgadt, att ingen fick bygga kvarn, så att han därigenom skadade annans tomt, forta (öppen plats i by), åker, äng, väg eller redan förut byggda kvarnar och fiskeverk samt att ingen fick bygga fiskegård så, att han skadade äldre fiskegård (§ 1). Och vidare var det bestämdt, att om en innehafvare af kvarn lagt densamma i ödesmål under en tid af minst 3 år och allt trävirket därjämte var uppruttet, fick hvilken som helst taga den öde kvarnen i besittning (§ 2). Kunde förre ägaren styrka, att t. o. m. endast dammluckan, dammluckans trösklar och sidostolpar samt vattenrännans underlag voro oskadda, ansågs hans rätt bevarad (§ 2). Tvist, om kvarnställe var »sönadt» eller icke, skulle i första hand afgöras genom häradssyn, i sista genom landssyn (§ 3).
Oaktadt sålunda rätten till vattnet i princip var en allmänningsrätt, var dock denna vid tillämpningen modifierad, beroende därpå, att man icke kan tillgodogöra sig vatten utan att hafva tillträde till detsamma. Därför var man vid vattnets tillgodogörande, särskildt för vattenbyggnader, beroende af, om man ägde rätt till strand eller icke.
På Västgötalagarnas tid torde i regel endast den till hvarje attung eller attungsdel hörande, inom hägnad liggande, inägojorden hafva varit att anse såsom privategendom.[1] All annan där utanför belägen mark måste däremot hafva betraktats såsom ett bihang till inägojorden, hvartill inägojordens innehafvare i vissa hänseenden (intäkts-skogsfångst och mulbetesrätt m. m.) haft företrädesrätt att gent emot öfriga statsmedlemmar uteslutande begagna.
All mark utom inägojorden omfattas af uttrycken: »aldra götæ æng» och »aldra grannæ æng». Under det senare begreppet, förstods sådan mark, till hvilken de enskilde hade viss företrädesrätt och som omfattade icke allenast s. k. byallmänning utan äfven all gemensam mark, hvari flera byar eller gårdar hade del.
- ↑ Åström a. a. s. 39–45.
