Häraf betingas en olikhet emellan rätten till vattenbyggnad å »alla götars» och å »alla grannars» mark.
Å den förra var sagda rätt för hvarje statsmedlem fri hvad rätten till vatten angick (§ 2) och beträffande rätten till strand, dammfäste och nödigt utmål åtminstone lika fri som den allmänna intäktsrätten.[1]
Å den senare däremot måste man skilja på »grannar», d. v. s. bydelägare och innehafvare af själfständiga gårdar, å ena sidan, från alla andra statsmedlemmar, å den andra.
De förre ägde utan tvifvel vare sig å afskiftad odaläga eller å gemensam mark fri rätt till vattenbyggnad (§ 2). De senare däremot måste i regel förvärfva laga rätt till landfäste och utmål för att kunna nyttja den dem tillerkända vattenrätten (jmf. § 6).
Om nu ett vattenfall låg emellan olika ägovälden, kunde särskilda rättsförhållanden uppkomma, hvilka lagarna icke lämnat obeaktade.
Byggde sålunda någon en kvarn vare sig å »alla götars» eller å »alla grannars» mark, däri han antingen ägde del eller därå han förvärfvat intäktsrätt, eller ock å egen odaläga och mötte annans odaläga[2] å andra sidan, ägde den förre tillgodogöra sig allt vattnet endast under den förutsättning, att han förvärfvade rätt till landfäste af den senare. I motsatt fall ägde han endast rätt att nyttja 2/3 af vattnet, medan den sista tredjedelen skulle »lös fara» (§ 4).
Detta senare stadgande är egendomligt. Man skulle möjligen kunna komma på den tanken, att lagstiftaren velat disponera 1/3 af vattnet såsom »frivatten» för att hindra vattendrags öfverbyggande. Men det är icke så. Hade detta varit afsikten, skulle nämligen bestämts att 1/3 af vattnet skulle »lös fara» äfven för det fall, att bägge stränderna ägdes af samma rättssubjekt. Då så emellertid icke är fallet. måste stadgandet vara tillkommet för strandägarens skull, för att så mycket skarpare framhålla kvarnbyggares skyldighet att köpa strand och landfäste. I sådan händelse utgör stadgandet det första upphofvet inom svensk rätt till en på strandrätt grundad vattenrätt.
