Slutord.
Med ledning först och främst af äldre Västgöta- och Skånelagens, men jämväl af öfriga landskapslagars stadganden i ämnet hafva vi sökt visa, att den ursprungliga svenska vattenrättsordningen kännetecknats däraf, att vatten, äfven å enskildes grund, varit landskapens gemensamma egendom, hvaröfver hvarje landskaps alla medlemmar haft fri förfoganderätt.
Vidare hafva vi sökt ådagalägga, att under inflytande af utländsk rätt ofvan antydda ursprungliga vattenrättsordning förändrats sålunda, att enskilda jordägare erhållit uteslutande nyttjanderätt till vatten å sin grund, men icke i alla afseenden utan endast till drifvatten och fiskevatten, till följd hvaraf hvarje landskap fortfarande måste hafva varit ägare, äfven till vatten å enskildes grund.
Ytterligare hafva vi påvisat, att i jämbredd med den samhällsbildningsprocess, som haft till slutmål de forna själfständiga småstaternas förvandling till den svenska helstaten, landskapens förra äganderätt till vatten öfverförts till helstaten och gifvit upphof till hvad man kallat ett allmänt vattenregal.
Det återstår att tillse, om detta helstatens vattenregal under den svenska vattenrättens sista skede, d. v. s. tiden från och med tillkomsten af 1734 års lag, ännu kan anses förekomma.
Då här med vattenregal endast förstås en statens allmänna äganderätt till vatten utan hänsyn till nyttjanderättens gestaltning, gäller det att tillse, om jordägarne kunna antagas hafva äganderätt till vattnet å sin grund.
