Riddaren Göstaf Arvidsson bortbytte d. 15 sept. 1343 sin kvarn i Vattholma, belägen på flodens västra strand, med därstädes uppförda byggnader jämte kvarnens alla inom rör varande tillhörigheter i vatten och jord.[1]
En Nils Pettersson öfverlät d. 1 aug. 1403 till Sigge Lafrintsson all sin egendom i Vartofta härad, bestående af en gård i Yllestad, all sin ägolott i Näs samt en kvarn i Tidö »med alla dessa fastigheters tillägor, i hvad det än är».[2]
Medelst gåfvobref d. 10 april 1407 bortgafs Kara kvarn i Hjälmseryds socken »med allo ty henne tillhör i våto och torro, intet undantagande, och så mycket åker och äng, som mjölnaren behöfver»[3]
Likaledes bortgafs d. 1 aug. 1404 en kvarn i Hunnekulla och Vadsbo h:d med en åker och en kvarnväg »jämte alla tillägor, som henne af ålder tillegat hafva och nu tilligga».[4]
Jämväl fiskeverk behandlades på samma sätt.
Sålunda bortgaf riddaren Ivar Nilsson d. 11 juni 1402 till nunneklostret i Skenninge sin andel i Rimaforsa fiskeri »med alla tillägor, af hvad namn det än är, som där af ålder tillhört eller framdeles kunde tillhöra».[5]
Slutligen må erinras därom, att dylika själfständiga vattenfastigheter torde hafva inbegripit utom uteslutande rätt till det s. k. dammfästa vattnet äfven äganderätt till vattengrunden. Detta framgår af Ö. G. L:s ofvan åberopade stadgande (B. B. 28: 4) ang. rågångs sträckning i rinnande vatten. Mötte »laghäfdadt vattenverk» skulle nämligen den eljest i midströmmen löpande gränsen afbrytas af vattenverkets gräns.
