10
Om alltså enligt föregående framställning så väl i Västgöta- som i Skånelagens rättsområden allt vattnet betraktats såsom allmänning, om därefter en utveckling från allmän till enskild rätt inom sagda lagars rättsområden är obestridlig, om vidare inom öfriga svenska landskap återstående vattenallmänningsområden funnits, samt om ändtligen inom sistberörda landskap jämväl till den enskilda vattenrätten stundom knutits sådana bestämmelser, som måste antagas härröra från en tidigare allmänningsrätt, torde vi vara berättigade till det antagandet, att den ursprungliga vattenrättsordningen öfver allt Sverige varit en allmänningsrätt.
Under förutsättning att de svenska landskapen för ifrågavarande tid — hednatidens sista samt medeltidens första århundraden — varit att anse såsom delvis själfständiga stater, ehuru medlemmar i den svenska medeltida förbundsstaten, följer att berörda stater haft äganderätt (publik äganderätt) till hvars och ens vattenområde. Var nämligen hvarje stats vattenområde en allmänning — d. ä. alle mäns egendom — kunde ingen annan än staten vara ägare därtill. Men då är också ett allmänt vattenregal — i ordets här ofvan angifna vidsträckta betydelse inom svensk rätt ursprunglig.
Grundsatsen att all inom en viss stat varande odisponerad mark är allmänning, hvilken sannolikt är för svensk rätt ursprunglig, förutsätter att jordbruksnäringen icke var öfverordnad utan sidoordnad med boskapsskötsel, jakt, fiske och kvarnindustri. Hvarje näringsgren erhöll då tillfälle att existera och utvecklas under för sig säregna betingelser.
De stadigvarande intagor, som å allmänningen gjordes, blefvo därför sinsemellan oberoende och själfständiga, vare sig de afsågo jordbruk, kvarnindustri eller fiske. Ett fiske eller en kvarn var därför likaså själfständig fastighet som en jordbruksfastighet.
Det som gjort sådan fastighet till privat egendom synes hafva varit arbete och laga häfd (specificatio).[1]
Att så väl kvarnar som fisken betraktats såsom själfständiga fastigheter framgår tydligt af medeltida urkunder.
Vi skola anföra några exempel.
- ↑ Åström a. a. s. 153 ff.
