utan att frivatten till en tredjedel af vattendragets bredd skulle öppnas.
Ändamålet med frivattnet var sålunda tydligen att förebygga skadlig uppdämning.
Men härjämte innehåller stadgandet föreskrift om allmänna farleder.
Vattenvägar kunde i vattendrag finnas af två slag, nämligen dels ledsund till 10 alnars bredd och dels båtled till 5 alnars bredd. Den förra var större allmän farled; den senare mindre lokal farled. De förekommo icke i alla vattendrag, såsom det allmänna frivattnet, utan endast i dem, hvarom beslut i särskild ordning fattats. Påföljden för stängning af farled var 3 markers böter.
Förhållandet emellan frivattnet, å ena, och farled, å andra sidan, synes hafva varit det, att, om farled till 10 eller 5 alnars bredd infördes i visst vattendrag och bredden fölle inom frivattnets bredd, komme farleden att gå upp uti frivattnet. Vore däremot frivattnet mindre än den bestämda farleden, komme farleden att utvidga frivattnet till bestämd vidd. Infördes vidare farled uti vattendrag, som var öfverbyggdt, måste utan tvifvel vattenverk vika för farleden. Och om ändtligen frivattnet var lagdt vid ena stranden, måste farleden hafva kunnat förläggas i midten eller vid andra stranden, äfven om ändring af vattenverk därför påkallats.
Alldenstund frivattnet kunnat förläggas hvar som helst i ett vattendrag, måste frivattnet endast hafva afsett viss del af själfva vattnet, men icke af grunden. Och då farled kunnat så väl införas som upphöra och alltså varit af mera tillfällig natur, är det sannolikt, att förhållandet därmed varit alldeles enahanda.
Både frivattnet och farleden voro särskilda inrättningar i vattnet.
Liknande bestämmelser finnas, om än icke så fullständiga, i öfriga Svealagar (utom äldre V. M. L.)
Helsingelagens stadgande i ämnet (Wiþ. B. 14: 1) är af följande lydelse: »Af småsund och nor, där ej ligger allmanna led att med skepp befara, äge (mötande byar) hälften hvar. Ligger allmanna led till och från hafs, ligge då tridjung
