33
ståtts det vatten, som funnits å hvars och ens grund inom laga rågång. Men samma sak framgår ock af alla de bestämmelser som finnas om böter för åverkan á annans fiskevatten;[1] hvaraf framgår att i regel allt nyttjande af enskildt fiskevatten varit jordägarnes uteslutande rättighet.
Härvid måste likväl påpekas, att de yngre lagarna i detta fall hafva långt fullständigare bestämmelser än de äldre.
Sålunda förbjuder Ö. G. L. B. B. 29 endast att göra vasar och verk samt att draga nät eller mjärdar i annans vatten vid bot af 6 öre. Och ännu ofullständigare är äldre Västmannalagen. Alla andra nu ifrågakomna lagar förutsätta enskild fiskerätt icke allenast á enskilda bolstäder utan äfven å flere bolstäders samfälliga områden. Äldre V. M. L. B. B. 43 synes däremot förutsätta skifte af samfällig mark för att åverkansbot skulle kunna ådömas. Före skifte låg byallmänning sannolikt i ett sammanhang med allmänningen i öfrigt, och all allmännings natur af allmän egendom var ännu så lefvande, att åverkan å byallmänning icke ansetts såsom straffbar handling. Därför är denna lags viktigaste stadgande om enskildes fiskerätt affattadt i så vidsträckta ordalag, att det kan hafva afsett både byamäns nyttjande af byallmänning och alle mäns» nyttjande af by-, härads- eller landsallmänning. »Hafve ingen», heter det (B. B. 26), »vitsord att fiska till förfång för annan.[2] Har någon i vatten, där fisk går upp, mjärdar eller nät tre nätter, tage därefter upp nät eller mjärdar, gånge sedan fisken till leks, dit som han lyster.»
Men fiskerätt kan utöfvas icke allenast medelst hvarjehanda redskaps utsättande i vattnet utan jämväl medelst stadigvarande fiskebyggnader. Detta kan emellertid icke ske hvar som helst i ett vattenområde, utan endast å därför särskildt lämpliga ställen. Härutinnan förekommer en likhet med vattenverk. Äfven sådana kunna endast uppföras å sådana ställen, som möjliggöra vattnets användande såsom drifvatten. Häraf förklaras att lagarna vanligen behandla