byggnadsrätten till så väl vatten- som fiskeverk i ett sammanhang.
Ehuru, enligt Ö. G. L., platser lämpliga till bebyggande för fiske- eller vattenverk tillhörde byamännen efter attungtal,[1] medgafs dock hvarje delegare att mot de öfriges bestridande företaga sådan byggnad. Nu ega män fiske samman eller kvarnströmmar, då har den vitsord, som bygga vill i alla måls, heter det uti B. B. 8 pr., och i samma kap. § 3: »nu äga flere män kvarnstad samman, nu vill en bygga och ej alla, då har den vitsord som bygga vill, han skall stämma honom till tre ting och sitta tre ’femter’ och bedja honom bygga med sig; bygger han ej efter laga ’femter’, då skall han till ting fara och taga tingsmännens dom till att bygga. Sedan må han saklöst bygga. Nu stämmer han sedan, som ej vill bygga, den andre som byggde och säger att han byggde hans (lott); då har han (som byggde) vitsord med fjorton manna ed, att han byggde med tingsmännens dom. Och sedan skall han hafva kvarnen till dess den andre har till fullo ersatt honom både för kostnad och arbete». Meddelägaren hade alltså en villkorlig rätt att ingå uti företaget.
Härmed likartade bestämmelser finnas uti S. M. L. B. B. kap. 20 § 4. Byggnadsplatser för fiske och vattenverk till- hörde byamännen efter byamål. Men ville en bygga och annan ej, hade den vitsord som ville bygga. Dock säges här att byggnadens okvalda bestånd berodde på om den byggande gifvit eller kunde gifva öfriga bydelägare anvisning på lika goda byggnadsplatser. I annat fall kunde de skifta byggnad och plats, då den som byggt endast hade rätt till ersättning för byggnaden.
Beträffande särskildt fiskeverk (»fastwirkis wærkæ»), är stadgadt, att sådant kunde, om det byggdes å annans bolstad, försvaras medelst 3 års häfd (20: 3). Härjämte förklarar samma lagrum, att om man gör verk å sitt eget »vasaläger» eller »grafvalager» — det förra upphöjningar, det senare fördjupningar i en vattengrund — skulle, om det vore inom hägnad, hvar bygga för sin teg, men om det vore utan hägnad, efter rätt byamål.»
- ↑ Egn. s. 24.
