24
Detta stadgande måste betraktas såsom ett undantag från ofvan anförda regel om vattengrundens gemensamhet i by, oaktadt skifte af land.
Häraf framgår nämligen dels att strandteg inom hägnad ansågs sträcka sig ut å vattengrunden, alldenstund densamma kallas »sialfs sins», dels att strandtegens ägare tillerkändes företrädesrätt att utanför sin teg anlägga fiskeverk, dels ock att fiskebyggnadsplats utom hägnad tillhörde bydelägarne efter byamål, äfven om marken utom hägnad varit skiftad. Uttrycket »ær vtgærþis. bygge epte rættum byæ brutum» måste nämligen jämväl hänföras till »sitt eget vasaläger» eller »grafvaläger».
Enär enligt äldre V. M. L. ingen skillnad funnits emellan by-, härads- och landsallmänning, har sannolikt byggnadsrätten äfven varit i det närmaste lika fri som fiskerätten.
Därför finnes äfven för detta fall ett lika allmänt stadgande, som förutom fiskerätt är sagdt. Det heter endast (B. B. 25): »hafve ingen vitsord täppa vatten, så att den hafver skada däraf, som bor ofvanför. Hafve ock ingen våld att täppa vatten så att det skadar åkrar eller ängar.»
Den mer eller mindre fria byggnadsrätt för bydelägare, som ofvan åberopade lagar medgifva, synes däremot hvad öfriga Svealagar angår hafva blifvit inskränkt. Enligt dem har byggnadsrätten ovillkorligen varit förbunden med hvarje delägares andelsrätt.
Tydligast är detta uttryckt uti U. L. Wiþ. B. 16: 3 och V. M. L. II B. B. 16: 3 där det heter: »nu ligga sund eller strömmar inom byars bolstad, de äga verk bygga, som jordägande äro, om de vilja, dock bygge hvar efter ty som han äger i byamål och i tomt.»
Härmed sammanhänger ock det allmänna förbudet att göra verk å annan mans bolstad vid påföljd af förlust af sitt arbete och 3 markers böter. (U. L. Wiþ. B. 16 pr. och V. M. L. II B. B. 16 pr.)
Den omständigheten att vattnets tillgodogörande såsom fiske och drifvatten väsentligen är beroende på vissa naturliga förutsättningar, har föranledt särskilda regler för skifte af eller andelsrättens bestämmande uti vatten såsom användbart i båda dessa hänseenden.