26
Innan vi lämna medeltidslagarnas vattenrättsordning, skola vi draga några viktiga allmänna slutsatser till belysande af den enskilda vattenrättens karaktär.
Enligt den ursprungliga d. v. s. den tidigare medeltidens vattenrättsordning, sådan den är bevarad uti äldre Västgöta- och Skånelagarna och hvarom jämväl öfriga landskapslagar bära ojäfviga vittnesbörd, var med få undantag allt vatten inom de särskilda småstaternas rättsområden allmänning. Hvarje stat var ägare och hvarje statsmedlem hade fri, om än icke obunden, dispositionsrätt till densamma.
Under medeltidens mellersta och sista skede däremot erhöllo jordägarne såsom sådana viss förfoganderätt öfver vissa vattenområden. Men denna förfoganderätt gällde icke det hvar och en tillkommande vattenområdet i alla möjliga hänseenden utan endast i tvenne, nämligen
1:o såsom fiskevatten; och
2:o såsom drifvatten.
Det är ganska egendomligt att iakttaga, huru lagstiftaren allestädes undvikit sådana uttryck, som skulle kunna gifva anledning till antagandet att vattnet in toto skulle vara jordägarne uteslutande tillhörigt. Sålunda talas om »strömsvatten, hvari kvarnar eller fiskegårdar kunna byggas», eller »nu äga män fiske samman eller kvarnströmmar» m. fl.[1] Och t. o. m. medeltida handlingar tala om ström i betydelsen af strömfall, såsom då det heter, att i Kumoboå finnes en ström, kallad »Lammas ström».[2]
Men då alltså jordägarnes vattenrätt omfattade vattnets tillgodogörande i endast tvenne, låt vara mycket viktiga hänseenden, och ingen omständighet tyder därpå, att den ursprungliga vattenrätten helt och hållet upphäfts, måste det antagas att den forna allmänningsrätten i regel fortfarande varit gällande.
Om sålunda jordägarne erhållit uteslutande rätt att tillgodogöra sig vatten såsom fiske- och drifvatten, hafva alle män likasom förut haft rätt till vattnets tillgodogörande för samfärdselns och den personliga konsumtionens behof. Riktigheten häraf bestyrkes jämväl af samtliga Svealagarnas förut åberopade föreskrifter om farleder och fri-
