vatten, hvilka delar af vattendrag icke kunna anses hafva varit i något hänseende uti jordägarnes uteslutande besittning.
Uti det enskilda vattenområdet konkurrera alltså allmän och enskild rätt med hvarandra. I vissa hänseenden kvarstod den gamla allmänningsrätten orubbad; i andra åter hade vissa enskilde uteslutande förfoganderätt. Men under sådana omständigheter kunde jordägarnes vattenrätt icke vara äganderätt. Allmänningsrätt och enskild jordäganderätt utesluta hvarandra ömsesidigt. Enskild äganderätt kan icke finnas till ett visst landområde, om samtidigt alla andra statsmedlemmar hafva rätt att i vissa hänseenden nyttja samma område. Den enskilda jordäganderätten har just upp- kommit därigenom, att vissa enskilda personer tillåtits att för sin egen räkning och med alla andras uteslutande intaga viss del af allmänningen.
Den enskilda vattenrätten kan därför icke antagas vara annat än partiell nyttjanderätt till visst vatten.[1] Men då allmänningsrätten alltså alltjämt äger bestånd, måste äganderätten till vattnet hädanefter som förut anses tillkomma samhället i dess helhet eller staten.
Ett allmänt vattenregal finnes alltså fortfarande, ehuru det blifvit inskränkt genom jordägarnes nyttjanderätt till fiske- och drifvatten.
Att jordägarnes vattenrätt icke varit äganderätt kan dessutom direkt ledas i bevis.
Om enskild äganderätt till vatten uti ett vattendrag kunde antagas existera, skulle enskild strandägare väl å ena sidan vara berättigad att tillgodogöra sig allt å hans grund varande vatten, men vore å andra sidan också förpliktad att vid sitt tillgodogörande förfara så, att intet som helst intrång uti grannens lika goda förfoganderätt öfver sitt vatten finge äga rum.
Att så icke varit förhållandet framgår tydligt af de för uppdämningsrätten gifna bestämmelserna.
Om enskild äganderätt till vatten funnits, skulle ingen haft rättighet att uppdämma vattnet å sin grund så, att det haft något som helst inflytande på vattenståndet å grannens
- ↑ Jmf. 1866 års vattenkommittés betänkande s. 11—12.
