lämnade henne ensam, tills tiden för överraskningen var inne, föga anande, att det besynnerliga barnet självt skulle finna ett nöje på ett helt oväntat håll.
Innan hon hunnit klämma fram en enda tår, bröts tystnaden av ett ljud, som kom henne att spetsa öronen. Det var endast det dämpade kvittret av en fågel, men det tycktes vara en ovanligt begåvad fågel, ty medan hon lyssnade, övergick det dämpade kvittret till en livlig vissling, sedan till en drill, ett kuttrande, ett gnisslande och slutade i en melodisk blandning av alla tonarterna, som om fågeln brustit i skratt. Rose skrattade också, glömsk av sina bekymmer, sprang upp och utbrast ivrigt:
— Det är en härmfågel! Var är den?
Hon sprang ut i den långa hallen och kikade ut genom båda dörrarna men såg ingen annan befjädrad varelse än en liten kyckling. Hon lyssnade omigen, och ljudet tycktes vara inne i huset. Helt ivrig började hon anställa jakt, och när hon följde den föränderliga sången, ledde den henne till porslinsskåpets dörr.
— Där inne? Så lustigt! sade hon. Men när hon kom in, syntes där icke till en enda fågel förutom de ständigt kyssande svalorna på det kinesiska porslinet på hyllorna. Helt plötsligt ljusnade Roses uppsyn, hon sköt sakta upp skjutluckan och kikade in i köket. Men musiken hade upphört, och allt, hon såg, var en flicka i blått förkläde, som låg framför spisen och skurade. Rose stirrade på henne i ungefär en minut; så frågade hon: Hörde ni den där härmfågeln?
— Jag skulle vilja kalla den phebefågel, svarade flickan, i det hon tittade upp och plirade med sina svarta ögon.
— Vart tog den vägen?
— Den är ännu kvar här.
— Var?
— I min strupe. Vill ni höra den?
— Ja då! Jag kommer in! Och Rose kröp igenom luckan och ut på den breda hyllan på andra sidan, ty hon hade alltför bråttom att taga omvägen genom dörren.
Flickan torkade av sina händer, lade fötterna i kors på den lilla matta, på vilken hon strandet i ett
