— Det är Rose, sade Archie och kastade sin cigarr in i brasan.
— Varför gör du så där? frågade Charlie.
— En gentleman röker inte i en dams närvaro.
— Det är sant, men jag ämnar inte kasta bort min cigarr, sade prinsen och stoppade ner sin i ett tomt bläckhorn, som tjänstgjorde såsom askkopp.
En dämpad knackning på dörren besvarades av ett mångstämmigt »Stig in!» och Rose blev synlig, rödblommig och pigg av den friska luften.
— Säg ifrån, om jag stör, för då går jag min väg, började hon, i det hon stannade på tröskeln.
— Du stör oss aldrig, kusin, sade de rökande, under det att de läsande sleto sig ifrån sina krogrums- ocn rännstenshjältar för ett ögonblick och nickade vänligt åt sin gäst. När Rose lutade sig fram för att värma händerna, stack ena ändan av Archies cigarr upp ur askan och utsände ett rökmoln.
— O, ni stygga gossar, hur kunde ni göra det och därtill i dag? sade hon i förebrående ton.
— Vad ligger det för ont däri? frågade Archie.
— Det vet du lika bra som jag; er mor tycker inte om det, och det är en ful vana, för det kostar pengar och gör er inte det minsta gott.
— Prat! Varenda herre röker — till och med farbror Alec, som du anser så fullkomlig, började Charlie på sitt retfulla sätt.
— Nej, det gör han inte. Han har slutat, och jag vet varför! sade Rose ivrigt.
— Ja, när jag nu tänker efter, så har jag inte sett hans gamla sjöskumspipa, sedan han kom hem. Slutade han för vår skull? frågade Archie.
— Ja, svarade Rose, och sedan omtalade hon den lilla scenen på stranden, när de kamperat ute. Archie tycktes ta ett djupt intryck därav och sade som en hel karl:
— Det skall han inte ha gjort för inte, såvitt mig angår. Jag är inte ett dyft förtjust i att röka, så jag kan sluta därmed så lätt som helst och lovar att göra det. Jag gör det bara en och annan gång på skoj.
— Du också? sade Rose och tittade på den vackra prinsen, som aldrig tagit sig mindre bra ut än just i