ty i annat fall hade han aldrig vågat infånga henne under misteln, höjt sig på tåspetsarna och kysst henne på kinden.
Så de alla skrattade åt hennes överraskning, och så Funs svarta små ögon tindrade! Charlie hade bett honom göra det, och Charlie var så fast besluten att infånga Rose, att han satte ut alla möjliga fällor för henne och mutade de andra gossarne att hjälpa honom. Men Rose var klarvaken och undgick alla hans fällor samt lade i dagen det största förakt för dylika fåniga sedvänjor. Stackars Phebe hade inte samma tur, och det var Archie, som skändligen drog fördel av att hon stod helt oskyldigt och bjöd tant Myra te alldeles under den fatala misteln. Jamie inbjöd helt djärvt alla damerna att komma fram och kyssa honom, och vad farbror Jem beträffar, så uppförde han sig, som om hela rummet varit en mistellund. Farbror Alec lade i smyg en bit mistel på tant Peaces mössa och kysste henne sedan ömt — ett litet skämt som tycktes glädja henne mycket, ty Alec var hennes favoritnevö.
Endast Charlie misslyckades med att infånga sin skygga fågel, och ju oftare hon undkom honom, desto fastare besluten var han att fånga henne i sin snara. När alla andra knep misslyckats, lagade han, att Archie föreslog pantlekar.
— Jag förstår det där knepet, tänkte Rose och var så på sin vakt, att inte en enda pant tillhörde henne.
— Låt oss nu lösa in panterna och leka något annat, föreslog Will, som inte kände till något om komplotten.
— Bara en omgång till, så gör vi det, svarade prinsen, som just satt nytt bete i sin fälla.
Just då frågan kom till Rose, ropade Jamie i förtvivlad ton från hallen: O, kom fort hit! Fort! Rose spratt till, uppfattade inte frågan riktigt och blev hälsad med ett allmänt: »Pant! Pant!» i vilket den lille förrädaren instämde.
— Nu har jag henne fast! tänkte den unge skojaren förtjust.
— Nu är jag förlorad! tänkte Rose, i det hon lämnade fram sin nåldyna med så trotsig min, att vem som helst utom prinsen känt sig stukad. Den kom ho-
