Sida:Åtta kusiner 1926.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

han inte vågar vända sig till sin far. Charlie hade ingenting att skaffa med det här — tro inte, att han skulle låna ens ett öre av en flicka. Men det är den skada, han gör Steve, som dyrkar honom och försöker vara lik honom i allt. Säg inte ett ord. Jag skall ordna saken, och ingen skall göra dig några förebråelser.

— Oj oj oj! Jag gör alltid tråkigheter, när jag försöker hjälpa, och släpper ut orätt sak, suckade Rose, helt bedrövad över att hon låtit sin tunga skena i väg.

Archie tröstade henne med den nya sanningen, att det alltid är bäst att tala sanning, och piggade upp henne betydligt genom att lova att så fort som möjligt åter bli försonad med Charlie.

Han höll ord så bra, att redan följande eftermiddag, när Rose tittade ut genom fönstret, såg hon Archie och prinsen komma arm i arm uppför allén, pratande i ett sträck, liksom för att taga igen vad de försummat de senaste veckorna.

Rose släppte sitt arbete, sprang fram till dörren, öppnade den på vid gavel och stod där och smålog så glatt, att gossarne sprungo uppför yttertrappan, helt angelägna om att visa, att allt åter var gott och väl mellan dem.

— Här är vår lilla fredsmäklerska! sade Archie och skakade hand med henne.

Men Charlie tillade med en blick, som gjorde Rose både stolt och lycklig: Och min lilla syster!




XXII.
VILKEN?

— Farbror, jag har uppdagat, vad flickor är till för, sade Rose dagen efter försoningen mellan Archie och Charlie.

— Nå, för vad då? frågade d:r Alec, som höll på med sin vanliga promenad av och an i hallen.

— För att ta hand om gossar, svarade Rose, strålande av tillfredsställelse. Phebe skrattade, när jag sade henne det, och sade, att hon tyckte, att flickor först och