främst behövde lära att ta vara på sig själva. Men det är därför att hon inte har sju manliga kusiner, liksom jag har.
— Icke desto mindre har hon rätt, Rosy, och detsamma har du, ty de två sakerna går ihop, och genom att hjälpa sju gossar bidrar du omedvetet mycket till en flickas förbättrande, sade d:r Alec.
— Gör jag? Det gläder mig att höra, men, farbror, jag känner mig verkligen, som om jag måste ta vara på gossarne, för de kommer till mig med alla sina bekymmer och ber mig om råd, och det tycker jag så mycket om. Det enda är, att jag inte alltid vet, vad jag skall göra, så jag tänker rådfråga dig i hemlighet och sedan överraska dem med min visdom.
— All right, mitt kära barn! Vilket är ditt första bekymmer? Jag ser, att det är något, som trycker dig, så kom och tala om det för farbror.
Rose tog honom under armen, och medan de promenerade av och an, berättade hon allt om Charlie och frågade, vad hon skulle göra för att hjälpa honom riktigt och vara en verklig syster för honom.
— Skulle du kunna besluta dig för att stanna hos tant Clara en månad? frågade doktorn, när hon omtalat allt.
— Ja, men jag skulle inte tycka om det. Vill du verkligen, att jag skall göra det, farbror?
— Det bästa botemedlet för Charlie är en daglig dos Rose och vatten. Vill du bege dig dit och se efter, att han tar in den? skrattade d:r Alec.
— Du menar, att om jag är där och försöker göra det trevligt för honom, så stannar han hemma och gör inga dumheter?
— Alldeles!
— Men kän jag göra det trevligt för honom? Han kommer att sakna gossarne.
— Var inte rädd för det, han får gossarnes sällskap, för de svärmar efter dig som bin efter sin drottning. Har du inte kommit under fund med det?
— Tant Plenty säger ofta, att de inte brukade vara här på långt när så mycket, innan jag kom, men jag trodde aldrig, att det gjorde någon skillnad, för det förefaller så naturligt att ha dem här.
