— Såg du cirkusen draga förbi?
— När? Var? ropade alla gossarne med ens.
— Alldeles innan ni kom. Åtminstone trodde jag, att det var en cirkus, för jag såg en röd och svart kärra, en massa små ponnier och —
Hon kom inte längre, ty ett allmänt skratt kom henne att tystna, och Archie förklarade skämtet genom att skrattande säga:
— Det var vår nya dogcart och shetlandsponnierna. Åh, kusin, vad du skall få äta upp din cirkus!
— Men de var så många, och det gick så fort, och vagnen var så röd — började Rose sitt försök att förklara sitt misstag.
— Kom och titta på dem allesammans! utbrast prinsen, och innan Rose visste ordet av, var hon förd ut till ladan och hade gjort bekantskap med tre lurviga ponnier och den nya dogcarten.
Hon hade aldrig förr besökt dessa regioner, och hon hyste sina tvivel om det passande i att hon nu var där, men när hon antydde, att tant tycker kanske inte om det, ropade gossarna om varandra: Hon sade åt oss, att vi skulle roa dig, och det gör vi mycket bättre här ute än där inne.
— Jag är rädd för att jag förkyler mig utan min kappa — började Rose, som ville stanna men kände sig bortkommen.
— Nej då, det gör du inte! Vi ska ta vara på dig! ropade gossarna, i det en tryckte ned sin mössa på hennes huvud, en annan knöt sin grova jacka med ärmarna om hennes hals, en tredje nära nog kvävde henne med en vagnsfilt och en fjärde slängde upp dörren till det gamla ekipaget, som stod där inne, och sade med en bugning: Stig in, min nådiga, och gör det bekvämt åt dig, så skall vi visa dig något skojigt.
Så Rose satt där helt förnämt och hade mycket roligt, ty gossarna började dansa en höglandsdans med en abandon och en skicklighet, som kom henne att klappa i händerna och skratta så, som hon icke gjort på många veckor.
— Vad säger du om det, min stumpa? frågade prinsen, som kom fram, blossande och andfådd, när baletten var över.
