— Det var storartat! Jag har inte varit på teatern mer än en enda gång, och där var dansen inte ens hälften så vacker som den här. Sådana duktiga gossar ni måtte vara! sade Rose och smålog mot kusinerna som en liten drottning mot sina undersåtar.
— Ja, vi är ett fint sällskap, och det här är bara början till våra roligheter. Vi har inte våra säckpipor med oss, i annat fall skulle vi spela en vacker bit för dig, svarade Charlie, som såg ut att känna sig mycket stolt över hennes pris.
— Jag visste inte, att vi var skottar. Pappa sade aldrig något därom och tycktes inte heller bry sig något om Skottland, förutom det att han lät mig sjunga skotska ballader, sade Rose, som började känna sig, som om hon lämnat Amerika bakom sig.
— Det gjorde inte vi heller förrän helt nyligen. Vi har hållit på att läsa Walter Scotts romaner, och helt plötsligt kom vi att tänka på att farfar var skotte. Då snokade vi upp de gamla berättelserna, skaffade oss säckpipa och pläder och ägnade oss med liv och själ åt klanens ära. Nu har vi hållit på med det en tid, och det är väldigt skojigt. De våra tycker om det, och jag tror, att vi är ganska framstående.
Archie sade detta från det andra vagnssteget, där han ställt sig, under det att de andra klättrat upp fram- och baktill för att deltaga i samtalet, medan de vilade sig.
— Jag är Fitzjames och han är Roderick Dhu, och vid något tillfälle skall vi för din räkning uppföra enviget på huggvärja. Tro mig — det är urstyvt, tillade prinsen.
— Ja, och du skulle höra Steve traktera säckpipan. Det låter något! ropade Will från kuskbocken, angelägen om att framhålla klanens förmåga.
— Det är Mac, som letar rätt på alla gamla historier, talar om för oss, hur vi skall vara klädda, och snokar rätt på stiliga bitar åt oss att deklamera och sjunga, inföll Geordie och lade ut ett gott ord för den frånvarande vurmen.
— Och vad gör du och Will? frågade Rose Jamie, som satt bredvid henne, som om det varit hans plikt
