att inte förlora henne ur sikte, förrän han emottagit den utlovade presenten.
— Åh, jag är en liten page, som springer ärenden, och när vi marscherar, är Will och Geordie soldaterna, och hjortarna, när vi jagar, och förrädarne, när vi vill halshugga några.
— De är verkligen mycket tjänstaktiga, sade Rose, varvid »nyttighetsmännen» strålade av blygsam stolthet och föresatte sig att så fort som möjligt uppföra Wallace och Montrose till kusinens förmån.
— Låt oss klättra i kapp ett slag! utropade prinsen, varpå han efter att ha klappat till Steve på axeln svingade sig upp på en bjälke.
Utan en tanke på sina handskar följde dandyn efter honom, och de övriga klättrade åt alla möjliga håll, som om de haft för avsikt att så fort som möjligt bryta nackarna av sig och vricka sina lemmar.
Detta var en ny och häpnadsväckande syn för Rose, som kom direkt från en sedig pension, och hon iakttog de viga gossarna med andlöst intresse, i det hon inom sig tänkte, att deras krumsprång voro mycket lustigare än Mops', den saligen avsomnade apans.
Will hade just höljt sig med ära genom att hoppa på huvudet från ett högt loft och komma ner oskadd, när Phebe infann sig red kappa, kapuschong och galoscher samt en hälsning från tant Plenty, att »miss Rose genast skulle komma in».
— Gott! Vi skall föra in henne! svarade Archie. Så utdelade han någa hemlighetsfulla order, som åtlyddes så hastigt, att innan Rose hunnit stiga ut ur vagnen, hade gossarna gripit tag i tistelstången, dragit henne ut ur ladan och kört henne upp till huvudingången under hurrarop, som förde två mössbeklädda huvuden till ett fönster i övre våningen och kom Debby att ropa högt från köksdörren: Dom där vildbasarna till pojkar kommer säkert att bli den där ömtåliga lilla varelsens död!
Men »den ömtåliga lilla varelsen» föreföll endast mycket kryare efter sin åktur, och när hon sprang uppför trappan, såg hon så rosig, glad och rufsig ut, att hon blev emottagen med jeremiader av tant Plenty, som bad henne genast gå och lägga sig.
