— Nej, nej! Vi har kommit hit för att dricka te med vår kusin, och vi skall vara så snälla så, om du låter henne stanna här, lilla tant! ropade gossarna, som icke blott gillade »vår kusin», utan även hade för avsikt att inte gå miste om sitt te, ty tant Plentys[1] namn uttryckte endast helt svagt hennes frikostiga natur.
— Det får ni, gossar, men ni måste hålla er lugna och låta Rose gå och ta sitt järn och snygga upp sig, så skall vi sedan se efter, vad vi kan bjuda på till kvällsvard, sade den gamla damen, i det hon travade bort, efterföljd av en salva anvisningar i fråga om den förestående festen.
— Marmelad för mig, lilla tant!
— Mycket plommonkaka, om jag får be!
— Säg åt Debby, att hon skall skicka fram de stekta päronen!
— Jag håller styvt på citronpaj!
— Låt oss få fraspannkakor! Det kommer Rose att tycka om!
— Hon vill hellre ha tårtor, det vet jag!
När Rose kom ned femton minuter senare med varje lock glättad och iförd sitt mest spetsprydda förkläde, såg hon gossarna gå och slå dank nere i hallen och stannade på trappavsatsen mitt i trappan för att betrakta dem närmare, ty hittills hade hon icke fått tillfälle därtill.
Där fanns ett starkt släkttycke mellan dem, ehuru några av de gula huvudena voro mörkare än andra, några av kinderna bruna i stället för rosiga och åldrarna varierade från den sextonårige Archie ned till den tio år yngre Jamie. Ingen av dem såg särskilt bra ut mer än prinsen, men alla sågo snälla och lyckliga ut, och Rose kom till den slutsatsen, att gossar inte voro så förskräckliga, som hon väntat att finna dem.
Alla voro upptagna på ett så betecknande sätt, att hon icke kunde låta bli att småle, när hon betraktade dem. Archie och Charlie, som synbarligen voro skötevänner, gingo tillsammans av och an och visslade »Bonnie Dundee»; Mac satt i ett hörn och läste med boken tätt framför sina närsynta ögon; Dandy ordnade
- ↑ Plenty = ymnighet, överflöd.
