underbar talisman någonstans. Men jag kan inte förstå, hur jag någonsin skall kunna visa dig min tacksamhet för alla dessa förtjusande saker, sade hon och upphörde att dansa, som om hon helt plötsligt känt sig nedtryckt av tacksamhet.
— Jag skall tala om för dig, hur du kan göra det — genom att lägga av de svarta kläderna, som ett barn inte borde ha burit så länge, och i stället ta på dig dem, jag haft med mig hem. Det kommer att göra ditt humör gott och muntra upp det här allvarliga gamla huset. Inte sant, tant Peace?
— Det har du rätt i, Alec, och det är tur, att vi inte börjat ännu att göra i ordning, hennes vårkläder, ty Myra tyckte, att hon inte bör ha något gladare än violett, och det är hon för blek för.
— Låt bara mig ge miss Hemming tillsägelse om hur hon skulle sy en del av hennes kläder. Ni blir förvånade, när ni får se, hur mycket jag känner till om krusning av våder, intagning av ärmhål och elastiska snävar, sade d:r Alec, i det han med snusförnuftig min klappade högen av muslin, ylle och siden.
Tant Peace och Rose skrattade så, att han inte kunde snobba med sina kunskaper, förrän de tystnat, och då sade han godmodigt:
— Det kommer att bidraga betydligt till att bältet blir utfyllt, så skratta bara på, Morgiana, och jag återvänder till mitt arbete, ty i annat fall blir det aldrig färdigt.
— Jag kunde inte låta bli att skratta — hans »elastiska snävar» lät så lustigt! sade Rose, i det hon åter ägnade sig åt sin lår. Men tant, tillade hon, jag tycker verkligen, att jag inte borde ha så många vackra saker. Jag skulle väl inte kunna skänka lite därav åt Phebe? Farbror skulle kanske inte tycka om det.
— Han skulle inte fästa sig vid det, men de lämpar sig inte för Phebe. Några av de klänningar, du lägger av, skulle vara lämpligare, om de kunde ändras åt henne, svarade tant Peace.
— Jag skulle hellre vilja ge henne några nya, för jag tror, att hon är lite stolt av sig och kanske inte tycker om gamla saker. Om hon vore min syster, ginge det bra för sig, för systrar fäster sig inte vid sådant,
