men hon är inte det, förstår du, tant. Nu vet jag, hur jag kan sköta om saken utmärkt! Jag adopterar henne! Och Rose riktigt strålade vid denna tanke.
— Jag är rädd för att du inte kan göra det, förrän du är äldre, men du kan ju ta reda på om hon tycker om din plan, och i varje fall kan du vara mycket vänlig mot henne, för på sätt och vis är vi alla systrar och bör hjälpa varandra.
Det älskliga gamla ansiktet betraktade Rose så vänligt, att hon greps av iver att få saken klar med ens och rusade ut i köket, som hon gick och stod. Phebe var så upptagen av att polera de gamla eldgafflarna, att hon spratt till, när en röst utropade: Lukta på det här, smaka på det här, och titta på mig!
Phebe insöp rosenessansen, knaprade på karamellerna, som stoppades in i hennes mun, och stirrade med uppspärrade ögon på lilla Morgiana, som flög omkring i köket som en lysande papegoja.
— O, vad ni är fin! var allt, hon kunde säga, i det hon höll upp sina dammiga händer.
— Jag har massor av förtjusande saker där uppe, och jag skall visa er dem alla, och jag skulle dela jämt med er, om inte tant trodde, att de inte skulle vara er till nytta, så jag skall ge er någonting annat, och det fäster ni er väl inte vid, för jag tänker adoptera er, liksom Arabella blev i berättelsen. Blir det inte trevligt.
— Åh, miss Rose, har ni förlorat förståndet?
Inte underligt, att Phebe frågade det, ty Rose talade så fort och såg så egendomlig ut i sina nya kläder och var så ivrig, att hon inte kunde göra något uppehåll och förklara sig närmare. När hon såg Phebes förbryllade uppsyn, lugnade hon sig litet och sade i allvarlig ton:
— Det är inte rättvist, att jag skall ha så mycket och ni så litet, och jag vill vara så snäll mot er, som om ni vore min syster, för tant Peace säger, att vi i själva verket allesammans är systrar. Jag tänkte, att det skulle bli trevligare, om jag nu adopterade er så mycket jag kan. Vill ni vara snäll och låta mig göra det?
Till Roses ytterliga häpnad slog Phebe sig ned på
