— Vi skall plocka fram kartor och jordgloben, så skall jag visa dig några av mina resor och samtidigt berätta lite historier. Det blir det näst bästa sättet efter att själv resa.
— Du är så förtjust i att resa, att jag inbillar mig, att du finner det mycket enformigt här, farbror. Vet du, vad tant Plenty säger? Jo, att du nog ger dig av igen om ett à två år.
— Det är mycket antagligt.
— O je! Vad skall jag då ta mig till? suckade Rose i en ton av förtvivlan, som kom d:r Alecs uppsyn att stråla av förtjusning, när han sade i menande ton:
— Nästa gång tar jag mitt lilla ankare med mig. Hur passar det dig?
— Verkligen, farbror?
— Verkligen, brorsdotter.
Rose hoppade till av glädje, så att båten började vagga, och då lugnade hon sig hastigt. Men hon satt där strålande av förtjusning och försökte tänka efter vilken av några hundra frågor hon skulle framställa först, då d:r Alec pekade på en båt, som hastigt hann fatt dem, och sade:
— Så bra de där kamraterna ror! Titta på dem och ge akt på hur de bär sig åt, så att du sedan kan göra likadant.
»Stormfågeln» var bemannad med ett halvt dussin hurtiga sjömän, klädda i blåa skjortor och blanklädershattar, översållade med stjärnor och ankaren.
— Så bra de ror, och de är ändå bara gossar. Åh, jag tror, att det är våra gossar! Ja, jag ser Charlie skratta över axeln. Ro, farbror, ro! O, var snäll och gör det, så att de inte hinner fatt oss! utropade Rose, som var så ivrig, att paraplyet så när gått över bord.
— Gott! Nu bär det i väg! Och det bar i väg med långa, stadiga årtag, så att »Bonnie Belle» kilade fram genom vattnet.
Gossarna rodde av alla krafter, men d:r Alec skulle ha nått fram till udden först, om inte Rose i sin iver försinkat honom genom att rycka i styrlinan på ett högst osjömansaktigt sätt, och just när hon fått rodret rätt, blåste hatten av henne. Det gjorde slut på kapprodden, och medan de ännu höllo på att fiska upp
