Sida:Åtta kusiner 1926.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

som var i hög grad lämpligt att påminna sjuklingen om vad han måste försaka.

Rose hade följt med farbror Alec ut och åkt, men hennes tankar voro hela tiden hos gossen, och så fort hon kom tillbaka, sprang hon upp till honom för att finna allt i ett tillstånd av största förvirring.

Valparna gnällde, småpojkarne lekte, och de stora gossarna pratade alla på en gång; rullgardinerna voro uppdragna, bären kringspridda, Macs skärm till hälften av, hans kinder blossande, hans humör retligt och hans röst den högljuddaste av alla, medan han disputerade med Steve om att låna ut vissa högt uppskattade böcker, som han icke längre kunde använda.

Nu var saken den, att Rose betraktade detta såsom sitt speciella konungarike och slog ned på inkräktarne med en energi, som gjorde dem häpna och med ens kom tumultet att upphöra. De hade aldrig sett henne ond förut, och verkan därav var häpnadsväckande och dessutom komisk, ty hon drev hela skaran av gossar ut ur rummet, som då en förtörnad liten höna försvarar sin avkomma. De små gossarne flydde hals över huvud ut ur huset, men de tre äldre drogo sig tillbaka till nästa rum och väntade där, i förhoppning att få förklara saken och be om uräskt. Medan de väntade, iakttogo de genom den på glänt stående dörren, vad som försiggick, och gjorde — kort men uttrycksfullt — sina anmärkningar därom.

— Jag skall säga er en sak, gubbar — vi har inte varit på långt när tillräckligt hyggliga mot Rose, och det måste vi gottgöra på något sätt, sade Archie, som hade en mycket utvecklad manlig hederskänsla i fråga om att betala skulder, till och med till en flicka.

— Jag är förfärligt ledsen över att jag gjorde narr av hennes docka, när Jamie plockade fram den och när hon grät över den döda kattungen. Flickor är emellanåt sådana gäss och kan inte hjälpa det, sade Steve, som uppriktigt erkände sin överträdelse och var fullt redo att gottgöra den.

— Jag skall på mina knän be henne om förlåtelse för att jag behandlat henne, som om hon vore en barnunge. Men vad det gör henne ursinnig! När jag tänker rätt på saken, är hon emellertid endast två år yngre