än jag. Men hon är så liten och nätt, att hon alltid förefaller mig som en docka. Och prinsen blickade ned från sin svindlande höjd av fem fot och fem tum, som om Rose varit en pygmé i jämförelse med honom.
— Den dockan har ett riktigt gott litet hjärta, och hon vet också, vad hon vill. Mac säger, att hon fattar somliga saker fortare än han, och mor tycker, att hon är en ovanligt rar flicka, ehuru hon inte känner till allt här i världen. Du behöver inte ta dig någon ton, Charlie, fast du är lång, för Rose tycker bättre om Archie än om dig, och hon sade, att hon gör det, därför att han bemöter henne med mera aktning än du.
— Steve ser så ursinnig ut som en stridstupp, men bli inte ivrig, min son, för det tjänar ingenting till. Alla tycker naturligtvis om hövdingen bäst — det bör de göra, och jag skall klå den, som inte gör det. Så lugna dig, dandy, och bättra dig själv, innan du slår ner på andra. Sålunda talade och sade prinsen med stor värdighet och fullkomlig godmodighet, under det att Archie såg blygsamt smickrad ut över släktingarnes goda tanke och Steve tystnade i känslan av att ha gjort sin plikt som kusin och bror. Det följde en paus, under vilken tant Jane kom in i andra rummet, i sällskap med en rikligt uppdukad tebricka, och redo att mata sin avkomma, enär detta var något, hon icke ville dela med andra.
— Om du har några minuter att avvara, innan du går, barn, vore jag dig tacksam, om du ville göra Mac en ny skärm, för den, han har, är det bärfläckar på, och han måste vara snygg, ty i morgon skall han gå ut, om det är litet mulet, sade mrs Jane.
— Ja, tant, svarade Rose så undergivet, att gossarne knappast kunde tro, att det var samma röst, som strax förut i sträng ton kommenderat: Ge er ögonblickligen i väg härifrån allesammans!
De hade icke tid att draga sig tillbaka utan opassande brådska, innan hon kom in i rummet och utan ett ord slog sig ned vid arbetsbordet. Det var lustigt att se de blickar, de tre stora pojkarne kastade på den lilla flickan, som satt där och trädde grönt silke på en nål. De ville alla ge uttryck åt sin ånger, men ingen visste, hur han skulle börja, och det framgick tydligt av
