Roses uppsyn, att hon ämnade hålla på sin värdighet, tills de vederbörligen förödmjukat sig. Tystnaden började bli tryckande, då Charlie, som besatt den borne syndabockens medfödda älskvärdhet, långsamt sjönk på knä framför henne, slog sig för bröstet och sade i förkrossad ton:
— Var snäll och förlåt mig den här gången, så skall jag aldrig mer göra om det!
Det blev svårt att hålla sig allvarsam, men Rose lyckades göra det och svarade allvarligt:
— Det är Mac, inte mig, du skall be om förlåtelse, och det skulle inte förundra mig, om du hade mycket att be honom om förlåtelse för med allt det där ljuset och bråket och pratet om sådant, som oroade honom.
— Tror du verkligen, kusin, att vi skadat honom? frågade Archie i bekymrad ton, under det att Charlie sjönk ned i en ångerfull hög bland bordsbenen.
— Ja, det gör jag, för han har fått en ohygglig huvudvärk, och hans ögon är lika röda som — som den här påsen, svarade Rose.
Steve slet sig i håret — bildlikt talat — ty han ryckte i sin halsduk, så att den kom i oordning, enär det var den tyngsta botgöring, han kunde ålägga sig utan några förberedelser. Charlie sträckte ut sig raklång och bad i melodramatisk ton, att någon skulle föra bort honom och hänga honom, men Archie, som kände sig mest illa däran, sade ingenting, förutom det att han lovade sig själv, att han skulle läsa högt för Mac, tills hans egna ögon voro lika röda som ett dussin påsar.
När Rose såg den hälsosamma verkan av sin behandling, mjuknade hon litet och tyckte, att hon kunde låta brottslingarne få en liten glimt av hopp. Det var henne emellertid omöjligt att låta bli att trampa litet på prinsen — åtminstone i ord — ty han hade sårat hennes känslor oftare, än han visste. Så hon knackade honom i huvudet med fingerborgen och sade med uppsynen hos en oändligt överlägsen varelse:
— Var inte fånig, utan res dig upp, så skall jag ge dig något bättre att göra än att ligga på golvet och damma ner dig.
Charlie satte sig lydigt på en pall vid hennes fötter,
