XIII.
COSEY CORNER.
Sommarlovet var över, gossarne återvände till skolan, och stackars Mac blev lämnad ensam med sin veklagan. Han hade nu lämnat det förmörkade rummet och avancerat till blåa glasögon, genom vilka han, såsom man kunnat vänta, hade en mycket dyster syn på livet, ty det fanns ingenting för honom att göra annat än att ströva omkring och försöka roa sig, utan att använda ögonen. Var och en, som varit dömd till detta slags sysslolöshet, vet, hur tröttsam den är, och kan förstå den sinnesstämning, som föranledde Mac att en dag säga till Rose:
— Hör du, om du inte hittar på något slags sysselsättning eller nöje åt mig, knackar jag mig själv i huvudet så säkert, som du lever!
Rose flög till farbror Alec för att hämta råd, och han beordrade både patient och sköterska upp bland bergen för minst en månad med tant Jessie och Jamie som eskort. Snokis och hennes mor slöto sig till sällskapet, och en vacker septembermorgon sutto sex lyckliga människor på expresståget till Portland — två småleende mammor med lunchkorgar och filtar, en söt ung flicka med en bokpåse på armen, en lång, mager gosse med hatten nerdragen över ögonen och två små barn med de korta benen stickande ut rätt framför sig och de knubbiga små ansiktena strålande av förtjusning över att »få resa riktigt».
En särskilt vacker solnedgång tycktes ha blivit gjord i ordning för att hälsa dem välkomna, när de efter en lång dags färd åkte in på en stor grönskande gård, där ett vitt föl, en röd ko, två katter, fyra kattungar, en massa höns och ett dussin människor, gamla och unga, uppehöllo sig. Alla nickade och smålogo på det vänligaste sätt, och en livlig gammal dam, mor Atkinson, kysste nykomlingarna laget runt och sade i hjärtlig ton:
— Det gläder mig riktigt att se er! Kom nu in och vila, så skall vi sedan dricka te, för ni måste vara
