Sjöfn (fn. Sjöfn), är ungdomskärlekens åsynja, som sörjer för att människornas sinne vändes till kärlek; hon hör närmast till Fröjas krets. Syn (fn. Syn), motbevisningens, rättegångens gudinna, bevakar dörren till gudasalen och tillsluter den samma för dem, som ej få komma in. Derjämte är hon på ting satt till värn för åsarnes saker.
Till denna krets synas äfven följande åsynjor höra. Gefion (fn. Gefjun), är den jungfruliga gudinnan, den första kärlekens åsynja, hvilken de mör tjena, som dö ogifta. Ehuru berörande Friggs väsen, framträder hon mera sjelfständig: hon deltager i gästabudet hos Öge (§ 23), och på Lokes förebråelser mot henne svarar Odin, att hon känner lika väl som han alla människors öden (Märk sagan om Gefion och Gylfe!). Eir (fn. Eir) är läkedomens gudinna. Mänglad (fn. Menglöð) är jorden i hela hennes härliga sommarprakt; således en uppenbarelse af Frigg.
{gsp|Fulla}}, fullhet, af fullr, full. Hlýn af hlýja, värma, vederqvicka, skydda. Gna af knega(?), förmå. Hofvarpnir, hofkastaren, af varpa, kasta. Snótra; jfr snótr, förståndig, klok. Vör af adj. varr, vör, vart, försigtig, var, varsam. Lofn af lofa, lofva. Sjöfn; jfr sjafni, sinne, kärlek, älskare. Syn, syn, förnekande, afslag, vägran.
Gefjun; härledningen är dunkel; jfr gefa, gifva. Eir uttrycker skonsamhet, lindring, af eira, skona. Menglöð, glad och glimmande af smycken, af men, smycke, halsband, och glaðr, glöð, glatt, glad.
Rind (fn. Rindr) är Odins tredje hustru, den af vinterkölden stelnade jorden. Länge motstår hon Odins kärlek, som förgäfves bjuder henne sommarens smycken. Slutligen blir hon moder till Vale (§ 19), den starke krigaren, som skall hämnas Balders död.
Rindr härledes af rindi, ett stycke ouppodladt land.
Odins förhållande till Jord, Frigg och Rind är icke endast naturmyt. Odin är icke blott naturens, utan äfven
