Hoppa till innehållet

Sida:(1737) Nordiska Kämpa Dater.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

10

hwad hon såge för nytt / ty jag wet / sade han / at nu kommer mycket för dig / och ser jag nu at mycken spådoms lycka är hos dig / och swara mig nu strax Trollkona? Hon slår då ihop kiäftarna / gispar mycket / och då kom henne i munnen efterföljande sång:

Twå män äro här inne /
Och tror jag ingendera /
De äro som sittia /
Ytterst wid elden.

Konungen frågar: hwar äro då piltarna / eller the som them hafwa förborgat? Hon swarade:

The woro länge
På Wiffels ön /
Och hade der
Hunda namnen /
Hoppur och Hö.

I det sama kastade Signy til henne en Gullring / wid hwilken skiänk hon wardt glad / och wille nu bryta af (byta om talet). Det är nu så sade hon / och är det lögn hwad jag säger / och förwillas mig nu mycket all min spådom. Konungen sade: Jag skal pina ur dig den sanna berättelsen / om du ej will tydeligare tala / och wet jag nu ibland en så stor myckenhet af folk / icke mer än förr / hwad du säger. Eller hwar är Signy? Hwi är hon icke i sit säte? Och kan wara at wargar äro här i råd med ulfwarna. Konungen wardt igen sagt / at Signy war siuk blefwen af ugns oset. Säwil Jarl bad henn sittia upp igen

och