tryckta Sagor äro så beskaffade, at deras, hälst Latinska, uttolkning, sällan uttrycker Götiska språkets rätta snille och must, warande den sama mera smakande af en alt för fri och prålachtig utläggning, än nätt och granlaga öfwersättning, samt således mindre tjenlig för dem, som själfwa språket sig bemägtiga wilja. Hwar til och detta komer, at när dessa utländska sökt upleta wissa ords och talesätts ursprung, då hafwa de tilgripit orichtiga Ledare eller Ordalistor, dem Wormius, Resenius och Verelius utgifwit, emedan de endels äro ofullkomliga, endels och af förseende nog felachtiga. Af alla dessa orsaker bewekter, har högbemälte Herre, til at äfwen i detta målet, befrämja den Lärda och wettgiriga hopens nögje, befalt mig, til at närwarande Sagoflock, både å Swensko, som och å Latin uttolka, på det i synnerhet de utländska Häfdesökare, måge, utan fruchtan för wanliga fel samt hinder, i sina berömliga arbeten desto lättare fortfara, och de Yfwerborna Göters Språk, til des grund, egenteliga förstå. Jag har altså lydt denna nådiga och ljufwa Herrens befallning, efterkomande ej det, som jag eljest mig siälfwan lemnad, wärkeliga hade kunnat, utan det de hisliga motgångs wågor, någonsin welat mig tillåta. Därföre hafwa och så mina förtryckte sinnen, esomoftast til wäga bragt en ojämn och bruten skrifart[1]; warande doch försäkrad, mig hafwa så ansat, ej allenast Swenska uttolkningen (skjönt jag däri fornälskarom til tjenst, efter Stiernhielms och Verelii berömliga sedwana, ofta inmängt en hoper gamla, doch mustiga ord och kårta talesätt, som ej utan widlöftigt ordaswek låtit sig uttydas; och skjönt de i förstone kunna för hasti-
b
- ↑ Altså har jag och måst underhiälpas, med det hugprydiga samt kwicka manna ämnets Herr Jacob Wibiörnssons Latinska, doch af mig öfwersedda, uttolkning på några Sagor om Hrolf Krake, Fridthiof Fräkne, Alfs Kjämpar, Halfdan Branafostre, Sorle Starke och An Bågeswängare.
