6
ga Läsare wara hinderliga, doch, om de själfwa meningen någorlunda eftersinna, med förmodeligit gagn snart begripeliga) utan och den Latinska uttolkningen därjämte så inrättat, at, ehuru jag däri merendels granneliga fölgt Götiska hufwudspråket, ingen, utan den okunniga och afwundsjuka hopen, warder nekande, at, eho detta språk ernar sig bemägtiga, han doch med detta arbetets hjälp, skjönt det såsom andras, äfwen granlagaste människors, ej är utan fel, skall kunna mycket redigare, än härtils är skjett, i sit upsåt fortfara.
Hwad nu gamla Häfders idkande angår, så är ju, efter Th. Bartholini utsago, klart, at wi dödeliga människor ärom så sinnade, at oss mera är om hjärtat at weta, hwad den flygtiga åldren kastar oss bak om ryggen, än det wi håppoms skola skje; ty emedan detta senare är ej mindre owist än fruchtsamt, så narrar det och oss med et owist håpp; men det förra är ej allenast wist, utan lånar ochså heder af den förbigångna åldren. Altså tilegnom wi gjärna helgade rum så mycken wördnad, som de bära ålderdoms anseende til; och uti Lundar tyckom wi om gamla trän, ej endast för deras anseende, utan ålderdoms dyrkan skull, och detta ju med rätta. Ty alt det förbigångna dragom wi oss til efterdöme, på det wi, efter hwarje deras öde, mågom inrätta wårt, när wi jämförom begge twå. Men de tilkomande ting styggoms wi wid, i det de med en owiss utgång, tilskynda et osäkert wahl och håpp. Det forna (har då, efter allmänt tycke) et särdeles wärde, (äfwen däraf) at ehwad i wårt goda är äldre, det hålles och för härligare;
