120
förnimma at swärdet Skofnung kan bita / och at thet siunger högt i theras hufwudskallar / ty thet war Skofnungs egenskap / at thet gaf högt liud / när thet kom emot något ben. Nu wardt slaget så häftigt / at ingen fans / som kunde giöra Konung Hrolf eller hans kiämpar motstånd; warande här förundran wärdt at se på / huru Konung Hrolf hugger med Skofnung / som han hade i sin hand / och giör thet mycken skada på Konung Hiorwarders folk / så at the stupade wid hwart hugg. Konung Hiorwarder och hans män märkte nu huru en stor och stark Biörn for framföre Konung Hrolfs män / och fölgde diuret honom altjämt närmast / fällandes flera med sina ramar än fem andra af Konungens kiämpar; thermed halkade alla hugg och skott förgiäfwes af honom / ock bryter han under sig både män och hästar af Hiorwarders folk / och alt hwad honom nådde / smolar han sönder med sina tänder / så at stort knorr och oordning förorsakades i Konung Hiorwarders här. Hialte ser sig nu om och saknar sin stallbroder Bodwar / ty sade han til Konung Hrolf: huru mån thetta hänga tilsammans / at Bodwar nu skonar och undansticker sig / och är icke hos Konungen / en sådan kiämpe som wi hafwom hållit honom före / thet han och sielf esomoftast utwist. Konung Hrolf swarar: någorstädes lärer han wara hwarest thet oss gagna lärer / om han råder sielf / förthenskul giör efter tin wanliga sedighet och far fort som tu begynte / men förtala honom icke på
