»Ja, vårt enkla och storvulna, i så mycken nöd och örlig prövade folk känner och vet nog, att det ej är den yttre glansen och prakten, som adlar mannen, utan vad som bor innanför den mer eller mindre fina habiten», yttrade Eric Noreen allvarligt.
»Men», fortsatte han försiktigt, »vet fru Cilla av, att man på nytt håller på att befästa Skantzen?»
»Varför låter man den också jämt förfalla? Men satte inte Armfelt den i stånd sista gången han var här 88—89?»
»Jo, men nu hålla de på med att tillbygga ytterligare tre detacherade skansar: ‘Wijnbladh‘, ‘Leijonstedt‘ och ‘Adlersparre‘, som folket redan kallar dem.»
»Skulle det vara fara å färde på nytt?»
Cilla hörde upp att spinna.
»Det kan inte nekas, fru Cilla. Nu gäller det.»
»Nu gäller det?»
»Nu gäller det hela Sveriges vara eller icke vara!»
Han for upp ur stolen och började gå fram och tillbaka på golvet, fram och tillbaka.
»Då vi — en liten nation — vågar stå Napoleon, Europas lejon, emot så…»
»Ja, man ser, hur det går både enskilda och folk, som ej sluter upp ikring honom…
Dock vet jag en, för vilken det lyckades en gång», tillade han stolt.
»Ni menar madame Staël», frågade Cilla.
»Nej, henne tänkte jag icke på. För övrigt fick både madame Staël och den sköna madame Récamier sota för, att de inte estimerade och gouterade ‘förste konsuln.‘»
»Vem då?»
»En, som vi båda känna och beundra, Armfelten!»
En röd sky drog över fru Cillas ansikte. »Berätta», bad hon ivrigt.
»Ja, det var under året 1802, då Armfelt som privatperson befann sig i Paris. Som vanligt levde han med
