Sida:Adolfsfors 1920.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
111

han sjöng briljant. När herrarna blevo litet tendra, kunde stämningen till och med bli ganska hög.

Det går just lystert till här i Jösse härad. Knappt en dag förgår utan att vi antingen själva ha främmande eller äro bortbjudna till alla möjliga: kronofogdar, präster, grevar, kaptener, inspektorer etc.

För min egen del tycker jag nästan det är för mycket med allt detta väsendet, men Ciila säger, att jag icke får grubbla, att jag icke passar för snäckelevad — och kanhända har hon rätt. Därför vill jag ej heller undandraga mig människors umgänge.

Men underlåta att grubbla kan jag ej. Har en människa rätt att söka vinna eller återvinna om icke lycka, så dock sinnesfrid, om det måste ske på en annan människas bekostnad?

Är det så, att vi alla på något sätt förr eller senare måste ned i lidandets smältugn för att bli — människor, för att kunna förstå människor. Tout comprendre c'est aussi tout pardonnner!

Från mamsell Hesse, min f. d. mans släkting, som nu styr huset, har jag fått underrättelser, som något litet tröstar mig. Gud ske lov, Bratten finner sig, säger hon. Han occupererar sig, hushållar och räknar ut, hur mycket allting skall bli dyrare.

Det är för gott och väl, att människor äro så olika. För somliga ligger lyckan i att äga eller sträva elter saker och ting, för andra gömmes den blott hos personligheter.

Mina försummade studier söker jag nu emellanåt ta' igen.

‘Magistern‘ — vår lärde Lennart — och jag tillbringa härliga stunder i det väl försedda bokrummet.

Båda svärma vi för Rousseau och de franska classiquerna men fördjupa oss dock mest i historien. På sistone ha vi också litet försökt oss på spanskan, men för mig går det dåligt. Den gode Lennart har dock ett oändligt tålamod, förklarar och repeterar.