182
som genom andens makt kan omvandla en, icke till slav och avbild, men till en rikare, fullödigare personlighet.
Om ni visste, vad jag ailtid längtat därefter — och nu fick också jag komma hit! Underbart!»
»Johan August», sade Almqvist dragande ihop ögonbrynen, »jag upprepar vad jag alltid sagt: mig får ingen vara bunden vid, den som följer, han skall följa idéen, men för ingen del mig personligen.
Vad är väl jag annat än en liten svag, stapplande varelse som I. Att jag ändock vågat tala, det har jag gjort i kraft av mitt ämbete, som ingen förlänar och ingen kan avsätta en ifrån, i kraft av och i skyldighet till att jag är människa. Och till det ämbetet ären I alla födda. Redan i vaggan äro vi döpta till medlemmar av människoförbundet: vi skola räcka varandra handen, stödja och stödjas, hugsvala och hugsvalas.
Och så barmhärtig är Gud — givaren — att till och med den allra fattigaste har något att ge. Den okunnige kan mången gång med ett ringa ord till sin stapplande vän vara som en lysande stjärna, den oerfarne kan ofta med en berättelse ur sin obetydliga värld ge den mera erfarne en ny vidare utsikt, det enfaldigaste sinne kan, då det är fromt, utveckla en skönhet, det själv icke vet av, och huru mången, som själv går böjd och tryckt under lidande och sorg och tycker sig vara fattig och renons på allt, kan icke med några ord — som han själv ej vet varifrån de komma — ge sin olycklige broder eller syster en bägare av ljuvaste svalka!
Sådan är Guds genom människoförbundet gående eld. Sådant är ämbetet att vara människa — det största av alla!»
»Sett i det ljuset blir allt annat, jag menar alla enskilda olikheter eller utmärkelser, förmögenhet eller för-
