mögenheter, till något mindre, till något oväsentligt, sade Jonas Wærn eftertänksamt.
»Ja, naturligtvis! Låt oss blott försöka se Guds hela skapelse i dess ursprunglighet från den så att säga artistiska horisonten, så får nog saker och ting sina rätta proportioner och de till synes förvirrande motsägelserna lösa upp sig i jämvikt!»
»Men vet du, Love, jag är rädd för att det blir bra få människor, som kunna bli sådana där — artister», inföll Hazelius.
»Jag tror inte det», återtog Almqvist. »Det är ju ej fråga om att bilda konstverk, skriva poemer, komponera musik, måla tavlor, med ett ord att verka som artister, vilket väl alltid blir ett fåtal förunnat, utan om den artistiska stämningen, sinnet, vilket är de flesta människor medfött, fastän en förvrängd uppfostran och vridna och ömkliga förhållanden ute i livet sedan kvävt, vad Gud skapat.
Nej, låt oss bara göra frontförändringen, och du skall se att levnadsartisterna äro och bliva flera, än du anar — trots eller till följd av törnen och offer!»
Det blev tyst ett ögonblick. Var och en satt i sina tankar.
I eldskenets nyckfulla och växlande belysning började så skaldens ögon skjuta nya strålar.
Vad skulle nu Love komma med? Ett nytt fascinerande tal?
Nej, han reste sig upp och — sjöng.
Underbart gripande ljöd där:
»En blomma står i hjärtats hem,
hon har ingen färg ännu
Herren Gud i himmelen
den blomman har gjort,
o du!
