Aldrig kunde han glömma de starka smällarna, då Fredrikshamns krutmagasin sprängdes i luften.
Att de svenske icke vansläktats, därom kunde han själv vittna.
Men nu var det i alla fall ganska triste i längden att ligga stilla vid de kring Vänersborg förlagda trupperna.
Därför var det med stolt och glatt sinne han sadlat Bijou och begivit sig på väg med det hedersamma uppdraget.
Bijou hade flugit som vinden genom slätter och hedland förbi hans fädernegård i Dalsland, upp genom Värmlands jordbygder, upp genom skogarna. Och nu var han kommen Eda Skantz hart när, men råkade så vilse i Köla-skogen.
Han vaknade vid att en slem grangren rev honom i ansiktet.
Dimman började falla över leden som en mjuk svepning. I remtygens blanka söljor glimmade månstrålarna, medan hästen ivrigt nickande alltjämt gick framåt.
Leonard Magnus hörde äntligen ett ljud.
Var det en fors långt borta, eller förvände leda troll både syn och hörsel denna kväll? Nej det var tydligen bruset från vatten.
Hästen ryckte till och junkern även.
Toner hördes, underliga, tungt framvällande toner, det var som om en bunden smärta från dunkla djup slet sig lös och än skälvande, än stormande bröt sig fram.
Var det fiolspel?
Någon sjöng sakta:
»Du som sorgens börda bär,
vet att döden också är
livets rikedom…»
