16
Nu stod månen grann över grantopparna.
I dess ljus såg han den sjungande komma fram på stigen och helt lugnt fatta Bijou vid tygeln.
»Hej», tänkte junkern, »här var äventyret som kom! Låt gå för hej och ho genom svarta skogsstigar, dit där trollen och råna bo! Det svenska modet lever än, fast tolvte Karl är död!»
Han talte den gamle skogsmannen hurtigt till.
»Hallå gamling, är du stigandes ute så sent här i skogen?»
Bijou gick spak som ett lamm, ledd av den mörke, böjde mannen, stigen fram.
Mannens trötta röst hördes.
»I har ett lustigt sinne, unge junker, och det hör ungdomen till. Stilla edra tankar och er stormande hug för i kväll.
Jag leder er till Fossums stuga. Där får I vila — och något annat även, som nu i tre tiotal år har väntat på junkern.»
Den unge skrattade upp mot månen.
»Då är den gåvan mycket äldre än jag själv», glammade han. »Det lyster mig verkligen att skåda den.»
»Värdet syns ej alltid utanpå», sade gamlingen allvarligt. »Vi jordens barn ta miste, då vi dömer. Jag gjorde det, då jag var ung och stark som I.»
»Sacre Dieu, du gör mig undersam, gubbe, men» — junkern drog åt sig tyglarna och satte sporrarna i hästens sidor — »men, sacramente, jag har ej tid med lek och barnsagor, visa mig nu genast vägen till Eda Skantz, gamling, om livet är dig kärt!»
»Stora ord trivas på ynglingaläppar, men håll inne med dem! Ofta får en gå dit en icke vill! Tag nu sporrarna ifrån. I sargar hästen i onyttan. Till Eda kommer I ej i natt. Vägen dit är lång och det är slut med hästen. Både häst och ryttare tarva vila.»
Gubben förde hästen ut på en elänta, där från en stuga ett rött fönsteröga lyste emot dem.
