kars sinnessjuke bror, som sitter där och aldrig, aldrig kan vara med oss andra?»
I dunklet tyckte hon plötsligt, att de gula ringblommorna så besynnerligt frågande stirrade emot henne:
»Vi går du här så ensam och dyster, då alla andra fröjdas och le?»
Men den gamla rosenbusken sände henne sin mildaste doft.
Hon nickade åt den: »En annan kväll, då jag ej har så många bestyr, kommer jag till dig. Nu måste jag gå och hjälpa lilla mamma. Hon är så hjärtinnerligen glad över att få rå om sin höglärde herr broder, så hon vet knappt på vilken fot hon skall stå, och hur gott och väl hon skall ställa det för honom.»
Det knastrade till på sandgången.
En man kom raskt gående. Hon såg, att det var morbror Esse. Snabb som en pil vek hon in bakom kejsarkronorna. Hon var blyg för honom.
Han var så vacker och så lärd. Men Esaias Tegnér följde efter och stack sin arm under hennes.
Hon stannade och sänkte huvudet mot lockkannan, som glimrade svagt.
»Är det Hebe», log han, »som gångar bland blomster med ädelt vin i gyllene kärl?»
Hon såg långsamt upp emot honom, och först då observerade han, hur sjukligt blekt hennes ansikte var, och vilka mörka ringar hon hade under de svårmodiga stora ögonen.
»Det är bara Nana Lidén» — sade hon strävt — »som varit och fyllt romglasen vid kungsbordet, jag fyllde morbror Esses också, morbror får skynda, så att det ej kallnar.»
Esaias Tegnér skrattade och slöt henne tätt intill sig.
»Jo, det var nu svar på tal, ska‘ jag säga, och litet bannor till på köpet, för att jag raljerade med vår allvarsamma Nana.
