222
Du får förlåta en gammal morbror, som inte vet bättre och som är så lycklig att åter vara i sin kära Värmlandsbygd igen, att han inte kan tala ett förståndigt ord. Men om du tillåter, vill jag nu i alla fall göra bekantskap med den här unga damen, som är min systerdotter.»
Nana strävade emot och drog sin arm ifrån honom.
»Jag måste skynda mig», sade hon buttert, »söta mor väntar min hjälp med dukningen. Och morbror bör också hasta till kungsbordet, om ej toddyn skall alldeles kallna.»
»Nana», sade Esaias Tegnér allvarligt, »vill du inte säga mig, vad du går och grubblar över — kanske kunde jag hjälpa dig.»
Genom det glada glammet och sorlet i den stilla sommarkvällen skar plötsligt ett gällt, oartikulerat ljud, som kom de båda i roskvarteret att med av fasa vidgade ögon först se på varandra och sedan bort mot flygelbyggnaden.
Tegnér behövde inte fråga mer.
»Kära lilla Nana», sade han ömt, »jag förstår. Även jag gick en gång i ångest för min bror.
Varje gång jag varit ute eller borta, darrade jag vid hemkomsten även av fruktan för att finna mina kära böcker i kakelugnen. Att göra brasa av dem var hans största förnöjelse. Stackars Johannes! Talar mormor om honom ibland?»
»Inte ofta, men hon gör sig nog förebråelser, att hon ej vaktade honom bättre, än att han gick ner sig i kvarndammen.»
»Det var ett ögonblicks verk och stod ej i mänsklig makt att hindra.»
»Erik Gustaf får fördenskull aldrig en minut lämnas ensam. Förutom vi själva tura alltid två pigor om att vaka över honom både dag och natt. På sista tiden har han blivit sämre», tillade hon ängsligt, »doktorn tror visst, att han nu är obotlig.»
